Loney Dear – Loney Dear

Det har tagit över sex år för Emil Svanängen att göra klart det här albumet. Egentligen har han haft låtarna länge, de har funnits i form av tidiga inspelningar, till och med framförts live. Så varför kommer skivan först nu? Prestationsångest, livskris, vad vet jag. Han hade inte behövt oroa sig, det är ett gediget hantverk han åstadkommit. Till och med mer påkostat, rent ljudmässigt. Det är köttigare, tjockare, mer symfoniskt, men ändå med det karaktäristiska Loney Dear-soundet, den återhållsamma dramatiken och den ängsliga men omhändertagande rösten. Till och med hans litterära hangups finns med (jag vet ingen som använder ordet sinister lika ofta som han, här till exempel i Lilies). Det är liksom svårt att inte gilla den här skivan, den är så alltigenom välgjord; varje trumslag, stråke, hummande och ton är genomtänkt. Nästan så perfekt att ljudbilden är farligt nära att bli opersonlig och död, men han klarar det den här gången också, den lilla ljudfanatikern.