Har du träffat honom? / Blev det inge bra? / Vill du jag kommer över? / Snälla, sätt dig / Jag hör att du går runt / Jag tar en Über / Det går fort, ok?
Linnea Henrikssons självbetitlade album är en riktig downer fylld till bredden med de allra trasigaste känslorna, men det är också en av de finaste och ömtåligaste breakup-skivorna jag hört. Små försiktiga ord som med precision beskriver det enorma i en verklighet som rasar samman kring en.
“Kommer du att minnas mig? / Se mig i din nya tjej?”
“Hon vet inte om mig, va? / Har du tänkt på konsekvenserna?”
Produktionen agerar perfekt backdrop skivan igenom men spelar definitivt andrafiol bakom Linneas klara, ärliga röst. Vi känner igen fragment av Veronica Maggio och på vissa spår även en ung Lisa Nilsson, men det är också klart att det här är Linnea Henriksson rakt igenom. Texterna är skivans höjdpunkt och mitt i misären blir jag lycklig in i själen av hur fantastisk denna platta är. Hon målar med dem en tragedi om en tvåsamhet som är över, en verklighet som faller sönder och en lägenhet plötsligt full med flyttkartonger.
