Med en röst som kan få de flesta artister att blekna i jämförelse, enorm karisma och humorn nära till hands har den skotska charmören Lewis Capaldi tagit världen med storm. Smäktande pianoballader har blivit ett av hans tydligaste signum och även på hans tredje album, Broken By Desire To Be Heavenly Sent, klamrar han sig fast vid detta. Men precis som titeln antyder till känns det dessvärre bara plågsamt krystat och långdraget.
Albumet består av tretton låtar och nästan alla är dramatiska pianoballader där Capaldi tar i med sin mäktiga röst ända i från tårna. Visst är han en fantastisk sångare, men när man betat av de fyra första låtarna och det redan är svårt att urskilja dem från varandra då är det något som inte riktigt stämmer. Produktionsmässigt hålls det lågmält, ofta ett ensamt piano och ibland med enstaka stråkar. Det blir enformigt och platt och det är synd att Capaldi inte vågar experimenterar mer med sitt sound. Han testar visserligen lite med låtar som Leave Me Lonely, en flirt med syntiga 80-tals ballader à la Michael Bolton, men även det känns lite platt.
Texterna berör teman som hjärtesorg och både lycklig och olycklig kärlek, inte helt oväntat. Nog uppskattas en smäktande, välgjord och hjärtskärande ballad, men dessvärre känns inte låtarna genuina nog för att få det där hugget i hjärtat man så gärna vill känna. Karisman och kontakten till publiken som stjärnan annars strålar av lyckas inte överföras till detta album. Det känns tafatt och Capaldi lyckas bara slå in redan vidöppna dörrar.
