Den storslagna avskedsföreställning LCD Soundsystem ställde till med i Madison Square Garden när de la ner verksamheten för gott för sex år sedan var med största säkerhet ärligt menad. När James Murphy gör något - startar band, startar skivbolag, startar restaurang, lägger ner band - så går han in i projektet med full kraft och seriositet, och resultatet blir alltid exakt rätt (även restaurangen, missa för allt i världen inte Four Horsemen om du skulle befinna dig i Brooklyn) och det blir alltid definitivt. Att han agerar på tvärs mot sin karaktär och återuppväcker LCD Soundsystem får till stor del tillskrivas hans vän David Bowie, som uppmuntrade tilltaget, och därmed får vi ännu en sak att tacka Bowie för.
Här finns för övrigt mycket mer att tacka David Bowie för, för han dyker upp i låt efter låt efter låt. Other Voices må vara en renodlad hyllning till Talking Heads musikaliskt, komplett med afropoprytmer, intellektuell staccatosång och djurläten på gitarr av det slag som Adrian Belew patenterade. Men James Murphy sjunger om sina samtal med David Bowie, som också behandlas i I Used To. Black Screen handlar om Murphys återhållna deltagande vid inspelningarna av Bowies sista album Blackstar, och med en Frippgitarr lyft direkt från David Bowies *Heroes* i Call the Police överväger James Murphy en Berlin-flytt. Ännu djupare musikaliska spår har ikonen gjort i Change Yr Minds stötigt funkiga Scary Monsters-sound.
Men även om David Bowie dominerar kraftigt är han inte James Murphys enda fokus just nu. Precis som vanligt är det här LCD Soundssystem-albumet i påfallande grad ett hängivet musikfans ivriga ambition att dela med sig av de artister och den musik som just nu är James Murphys passion. Det finns förstås kopplingar till Suicide i synthars monotona ettrighet, medan Call the Police är den där låten vi hoppades att The Strokes skulle följt upp sin debut-EP med, och som på egen hand lyfter American Dream ytterligare en nivå. Även britter som använt NYC som språngbräda har gjort avtryck. How Do You Sleep skulle kunna vara en blinkning till Public Image Ltds NYC-inspelade Album, och när James Murphy återvänder till sina egna tidiga skivor för att hämta inspiration blir Tonite en fantastisk och medryckande paradox med en suggestiv syntetisk groove skräddarsydd för klubbar, men samtidigt med en text om att klubbarna är överskattade och att det är bättre att stanna hemma.
Visst är han en utstuderad posör, hipster och referenstjuv, den saken är det inte tu tal om. Men sanningen är att det var faktiskt David Bowie också, och American Dream har faktiskt kvaliteter nog att att utan att skämmas för sig ställa sig intill några av Bowies bästa album.
