LA Priest – Gene

Om LA Priests fem år gamla debutskiva Inji var en spretig historia bestående av bland annat peppig baktakt, knarriga ballader och ljudkonst, är Gene ett betydligt mer sammanhållet album. De vassa topparna och knasiga dalarna har putsats bort och kvar finns en harmonisk mittfåra – ungefär som om skivan fått SSRI. Albumtiteln är lånad av den analoga trummaskin som Sam Eastgate ägnade två år åt att bygga (precis som John Maus inför senaste dubbelskivan, fast där handlade det om syntar), innan han spelade in låtarna och producerade dem tillsammans med Erol Alkan, som sannolikt bidragit till soundet. Men bara för att det allra mest knasiga är borta, betyder det inte att låtarna saknar personlighet. Kissing of the Weeds är falsett till dimmig bakgrund, både Black Smoke och Ain't No Love Affair har kvar det skeva och gnälliga från debuten medan Beginning och What Moves lunkar på i lagom retrogroovy slackerstil. Även här finns ett par underbara ballader: Open My Eyes sammanfogar öm sång med en mullrande, knakande melodi, Sudden Thing är mer konventionellt vacker. Det är en hemskt kompetent och medveten skiva, som – även om det ganska ofta är oklart för lyssnaren – vet exakt vart den är på väg. Det är en fascinerande promenad.