Om man bortser vikten av dess existens som tydligt bevis på den socioekonomiska klättring en individ (+ entourage) kan tillskansa sig genom en karriär inom hiphop är konsumtionsrappen en av de mest intetsägande delar av nyss nämnda genre. Kanske att jag är för tråkig som person, men spasmbeats med rader om att vara hungrig på pengar, diamanter, brudar och märkesväskor blir inte intressant ens med släpigt, skillat flow eller ”innovativ” twist där den manliga blicken ersatts av ett par kvinnliga ögon med fet eyeliner och trotsig blick. Möjligtvis att folk tycker att det är kul att dansa till bitch hit och bitch dit, men den här gamla hyndan förblir sittandes.
Skivbolag:
Artist:
