Det tredje projektet i Kanye Wests 7 spårs-följetång, efter de tidigare Pusha Ts album Daytona och Kanyes egna Ye, kommer det högt efterlängtade Kanye och Kid Cudi-samarbetet Kids See Ghosts.
Omslagets ljusa färger tillsammans med den specifika titeln paketerar omsorgsfullt det mörka, tunga och något oväntade soundet. Det låter verkligen som en blandning av de båda artisterna - Cudis rytmiska trummor blandat med Kanyes lager-på-lager-produktioner är speciellt, och om man förväntade sig något nytt så har man fått det. Frågan är bara om det är ens är i närheten av vad man hungrat efter. Om du frågar mig så väntar jag fortfarande på huvudrätten. Att skyhöga förväntningar är svåra att uppnå är ingen hemlighet, men för Kanye West och Kid Cudi trodde jag det var möjligt. Precis som med Ye har jag lyssnat om och om igen på skivan i hopp om att det ska fastna och börja växa på mig, men förgäves. Det saknar den magnetiska faktorn som artisternas tidigare alster, både deras samarbeten och egna saker, vanligtvis exploderar av.
Projektet är mycket centrerat kring Kanyes rappande verser, och det känns kul att han hittat tillbaka till den råa konsten av lyrik. Detta gör tyvärr att Kid Cudi hamnar lite i skymundan trots att han läggs i förgrunden i de flesta refrängerna. Den enda låten som mättar hungern något är Reborn. En lågmäld men kraftfull låt baserad kring en enkel pianoslinga där Kid Cudis refräng ”I'm so—I’m so reborn, I'm movin' forward” får håren på mina armar att resa sig. Det är något så sårbart med de orden och hans signatur-hummande i bakgrunden som nästan blir som ett mantra, en önskan som blir till en vädjan. Trots de ouppnådda förväntningarna är Kids See Ghosts otroligt viktig för sin tid. Både Kid Cudi och Kanye West pratar öppet om sin psykiska ohälsa. I en så mansdominerad bransch som hiphopvärlden är, är det därför mäktigt och upplyftande att se två av de största namnen, tillsammans dessutom, belysa det i sin musik. Det förtjänar en applåd i sig.
