Julien Baker är en artist som man kan känna igen från artistsamarbetet Boygenius från 2018. Det var en trio bestående av de två mer kända akterna Phoebe Bridgers, Lucy Dacus, och den tredje, lite anonyma Julien Baker. Denna anonymitet har hon fullständigt kastat bort på sitt tredje album Little Oblivions, som i jämförelse med hennes tidigare släpp är storslaget, nästintill dekadent. Men gamla lyssnare kommer känna igen sig i de personliga och ofta oerhört mörka texterna.
Gitarrer och orglar och brusiga ljudlandskap har plötsligt tagit plats i hennes ljudvärld, och det välkomnar jag verkligen. Fast det allra bästa med skivan är hoppet jag fylls av att hon kan komma att utforska sina gränser ännu mer. Många av mina absoluta favoritartister påbörjade sina karriärer som singer-songwriters med “intim” och “personlig” musik, innan de började utforska sitt sound och popens strukturer. Någonting säger mig att Julien Baker också har påbörjat denna resa.
Redan på skivans första spår, Hardline, får jag rysningar. Att lyssna på denna låt påminde mig om första gången jag hörde Where Is My Mind? av Pixies, här finns är samma emotionella slagkraft. Och på det sättet fortsätter albumet att leverera, med mörkare och mörkare texter om alkoholmissbruk och självbestraffningar. På grund av detta är det inte en lätt skiva att lyssna på, ibland känns den nästan lika kolsvart som t.ex. A Crow Looked at Me av Mount Eerie. För att visa vad jag menar måste jag nästan citera skivans bästa och kanske sorgligaste låt Song in E (lycka till med att behålla ett gott humör efter att ha lyssnat på denna låt):
Oh I wish you'd come over / Not to stay, just to tell me that I / Was your biggest mistake to my face / And then leave me alone / In an еmpty apartment / Face down in the carpеt / I wish you'd hurt me / It's the mercy I can't take
