Tydligen tyckte Julian Casablancas inte att The Strokes var tuffa nog, så han värvade ett nytt gäng musiker och började spela rock på riktigt. Tillsammans med The Voidz får han utlopp för alla distade gitarrer och snabba Motörhead-riff, som jag eventuellt hade uppskattat den perioden av mitt liv då jag lyssnade på Nirvanas Bleach. Den här skivan kommer inte att locka några Strokes-fans, men det var kanske heller aldrig meningen, det handlade nog mer om att Casablancas ville leva ut något slags undertryckt hårdrockskomplex, och det har han ju lyckats med. Kan vi återgå till det normala nu?
Skivbolag:
Artist:
