Jonathan Johansson är tillbaka efter förra albumet Scirocco som ställde stora filosofiska frågor och bland annat handlade om terrordådet på drottninggatan. På nya sjunde skivan Om vi får leva har han låtit ljus sippra in i sina låtar (åtminstone lite). Men de filosofiska reflektionerna finns kvar.
Johanssons pop är speciell, en blandning av syntpop, melankoli och förvånansvärt lågmälda industriella beats. Nu får stråkinstrument även ta stor plats i ljudbilden. Särskilt på Nya Sätt Att Vägra som blinkar åt kompositören Steve Reichs vackraste (men inte bästa) stycke Duet. Det fungerar som en fin kontrast åt de annars rätt mörka beatsen. En röd tråd som går genom albumet är pampigheten, alla trummaskiner och melodier låter storslagna, något som kontrasterar de diskbänksrealistiska textraderna.
Och ja, det går inte att recensera Jonathan Johansson utan att nämna text. Man måste tala om - det som i svenska popscenen är ett unikum - hans tilltal: att han sjunger om att gå på “nytvättade gator som för mycket pengar tvingat fram”. Att han sjunger att “i Malmö har inga barn mördat varandra på nästan en vecka”. Att han sjunger det med en lättad röst. Men samtidigt finns här plats för vackra poetiska texter om kärleken.
Nog för att man kan tycka att han är svår. Ja - han citerar Gunnar Ekelöf och döper en av låtarna efter Stravinskijs Våroffer (kanske 1900-talets mest inflytelserika orkesterverk). Snarare än att vara en berättare är han betraktare, någon som besitter det enorma arkivmaterial som är vår samtid. På Om Vi Får Leva får livet ta plats. I det vackra och det fula, men främst i allt mittemellan.
