En singel som Glimpse of Us är ett fantastiskt exempel på vad Joji kan göra. Den vackra världen av lila färger, den ångerfulla rösten och det dystra pianot är en fröjd för öronen. Tyvärr tar magin slut på hans senaste album och låten hör inte alls hemma här.
Smithereens låter mindre poppigt och mer melankoliskt än det förra albumet Nectar. Jag känner av starka influenser från trap, dream pop och lo-fi. Det ger musiken en hög sonoritet, Joji hörs klart och tydligt, men jag saknar passionen och sångaren låter missnöjd.
Ljudbilden är eterisk men lite för enkel, samtidigt verkar sångaren vara osäker över vad han vill åstadkomma soniskt. Det förklarar även varför det enbart är nio låtar på projektet. Glimpse of Us sticker ut alldeles för mycket i relation till resterande spår och progressionen i musiken känns underlig.
Det som åtminstone räddar Joji lite är texterna. Han är djupt sårad, tankar kring sorg och romantik framförs fint. En utmärkt skildring av det mörker många kan befinna sig i under en separation, synd att det ljudliga inte lyckas förstärka narrativet.
Jag gillar de långsamma trummorna och den skimrande synten på Die For You, detsamma gäller den mörkare tonen på Night Rider. Men låtar som Dissolve eller Before The Day Is Over känns livlösa och skulle behövt en feature eller mer nyanser i melodierna.
Smithereens gör mig lite förvirrad och jag vet inte riktigt vart Joji vill ta sin musik. Det känns som att lyssna på osäkerheten själv och fantasin finns inte riktigt där.
