Johannes Räihäs musik har varit i mina lurar sedan jag, som nyförälskad, hörde Bungalow för första gången. Nu släpper han äntligen sin andra EP, För fattig för en dröm. Skivan omfattar fem spår, där Räihä själv beskriver den som "känslan av att vara så jävla trött på den man är att man vill dunka huvudet stenhårt i väggen och typ gräva ner sig själv i närmaste blomrabatt". Igenkänning: check.
När jag sätter igång EP:n dras jag direkt in i Räihäs värld. Första spåret, För fattig för en dröm, känns på ett typiskt "Räihäigt" sätt, med en nära vokalmix i ett skönt tempo och en berättande text som känns både skör och vardaglig. ”Det är friskt att va sjuk i en så skruvad värld / borde vila mina hjärna”, *insert gråt-emoji*.
EP:n rullar vidare till den andra låten Sol över Gudhjem, och den fångar intresset direkt med sitt aningen rockigare trumintro som följs upp av Räihäs mjuka röst. Kontrasten tilltalar mig. Refrängen lyfter på ett skönt sätt och osar Markus Krunegård med texter som “hey hey, jag måste sluta vara så negativ / hey hey, jag är så glad att vi föddes i samma tid / det är du som är solen över Gudhjem”.
De två mittersta låtarna, Grodjakten och Kilimanjaro, släpptes som singlar under hösten. Grodjakten bjuder på en visliknande struktur utan refräng, vilket ger en skön variation mot de andra låtarna i EP:n. Kilimanjaro är en låt om nostalgi och att sakna hur lycklig man var som barn.
Räihä har en förmåga att genast fånga lyssnarens intresse, men det avslutande spåret UFO krävde några extra lyssningar för att uppskatta.
Ibland kan man känna att artister borde experimentera mer med sitt sound, men här tycker jag att Räihä gör rätt i att behålla och fortsätta i samma musikaliska spår. Hans hoppfulla melodier, tillsammans med hans ärliga och nostalgiska texter, kommer nog aldrig att göra mig besviken. Räihä får det fula att kännas lite fint.
