Testmässigt har Johan Hedbergs slagit ner sina bopålar stadigt i en kontext av den södra delen av Stockholms län 2014. Vid Älvsjö station väntar han på en ljusnande framtid, "när pendeln börjar komma i tid", en trasig relation hanteras på utflykt i Nacka, och skönhet kan vara bussavgångar från Gullmarsplan. Avarterna hade kunnat vara en lokal och pretentionslös lillebror till Kents La Belle Epoque medan Det fula ligger nära Markus Krunegårds lyrik (och ibland stavelsesnubblande för att få plats med alla ord).
Men han är samtidigt lite lurig, Johan Hedberg. för musikaliskt är hans pop långt ifrån föreställningen om den lilla lokala förortsindien. Frågan är om man kan resonera om indie överhuvuvudtaget - åtminstone i den genrebetydelse som begreppet fått - när popen är så stort och noggrant arrangerad, och på flera håll snarare påminner om säg hur Elton John kunde låta på topplistorna i början av 70-talet, eller för all del en 90-tals-Mauro Scocco som Johan Hedberg ironiserar över i självsäkert discosmarta Sur och tvär. Sådana referenser riskerar att skorra illa hos delar av Johan Hedbergs mer renläriga indiepublik, som har lättare att ta till sig den i och för sig fina Dexys-via-Håkan-euforin i Norrtälje. Han gör uppenbarligen avvägandet att det är värt det, och det har han alldeles rätt i.
