Den norska multiartisten är tillbaka med ett nytt album. Redan när singeln Year of love släpptes kände jag på mig att det här skulle bli färgsprakande. Något som till viss del visade sig stämma, men ändå inte riktigt.
Det nya albumet Classic Objects är både rytmiskt, sensuellt och kreativt. Men den som har lyssnat på Jenny Hval tidigare kommer nog att märka att sångaren är betydligt mer nedtonad.
Tidigare har de starka känslorna och sårbarheten alltid fått stå i strålkastarljuset. Så är fallet fortfarande, men skillnaden är att den här gången är känslorna en del av ett större spektrum.
Ett spektrum som präglas av stillsamheten, spiritualism och pandemin. Jenny Hval berättar i sitt pressutskick att musiken hoppar mellan vardagliga och himmelska ting. Jag tycker att det är att ta i en gnutta.
Ambitionen finns där, men trots det träffar inte Jenny Hval målet. Albumet framstår som en aning konstlat och pretentiöst. Något som är lustigt, då det är det sista Jenny Hval vill med sin konstpop.
Ju längre lyssnaren tar sig igenom albumet desto mer börjar det hela att påminna om en yogalektion. Visst är det mysigt och trevligt, men varken Classic Objects eller yogalektioner lämnar något större avtryck på mig.
