Att Jason Isbell behärskar larmig tradrock till fulländning är liksom en given grundförutsättning, med hans meriter. Be Afraid är adrenalinstinn och muskulös, och med febriga Overseas tangerar han Crazy Horse. Men det är en obligatorisk standardinställning för band i de amerikanska sydstaterna, och Jason Isbells särskilda styrkor ligger inte där.
Dem hittar man snarare i varma och mjukt empatiska gitarrplockarballader som St. Peter’s Autograph och Only Children, där han kryper nära och påminner om en nedtonad variant av Tarantula Waltz. Man hittar dem också när han bygger upp ett subtilt groove värdigt Little Feat i inledande What’ve I Done to Help.
Men just när man därmed vill uppmana Jason Isbell att stå emot den där impulsen att spela bredbent standardrock bränner det till som allra starkast i It Gets Easier. För även om det blir lättare att hantera den inneboende alkoholismen konstaterar Jason Isbell att ”it never gets easy”, och våndas av besvikelsen i hans dotters blick. Mer självutlämnande och starkare än så är det svårt att tänka sig populärkultur.
