Janelle Monáe är något av en mästare på att återintroducera sig själv inför varje släpp, och ännu en gång levererar hen ett spännande projekt. På det fjärde albumet The Age of Pleasure byter Janelle Monáe science-fictionestetiken mot het åtrå och romans. Det känns designat för varma sommarkvällar och bjuder in till en ljudbild som känns både tropisk och sensuell.
Som uppföljare till kritikerrosade Dirty Computer (vilket är en svår uppgift i detta fall) gör det ett fenomenalt jobb att dra in och hålla kvar lyssnaren. Artisten leker med hårda och mjuka sound, maskulina och feminina energier och olika musikaliska influenser på ett självsäkert sätt. Albumet är främst pop och R&B med inslag av blues, afrobeats och även lite reggae influenser. Inget känns forcerat eller tillgjort. Låt efter låt flyter på som en stadig linjär ström från öppningslåten Float, som kan liknas något av ett kaxigt vinnartal (på bästa möjliga sätt), till poetiska A Dry Red som mjukt knyter ihop plattan.
En viktig del i Janelle Monáes artisteri är identitetsfrågor. Artisten refererar ofta i sina texter till sin queera- och afroamerikanska identitet på ett transparent sätt. I pampiga Haute sjunger hen ”I'm young and I'm Black and I'm wild / A bitch look good, a bitch look haute, a bitch look pretty, a bitch look handsome”. Hen är en av de främsta artisterna när det kommer till att ta kontroll över sin kropp och sitt könsuttryck med stolthet och det är vackert att både se och höra. Det känns också då helt självklart när man hör Grace Jones rökiga röst på mellanspelet Ooh La La som ett litet, men ack så ikoniskt gästspel.
Janelle Monáe är en konstnär i en klass för sig när det kommer till skapandet av effektfulla och intresseväckande album. Precis som titeln antyder till är The Age of Pleasure till för att njutas av, och med dess somriga och avslappade sound är det inte svårt att tillåta sig detta.
