Sam Beam har slarvat runt med 10”-vinyler i begränsade upplagor och coveralbum i duetter med polare under några år, men när han nu är tillbaka med ett högst seriöst album av nya och egna kompositioner blir det tydligt hur mycket vi saknat den sidan av honom. Det låter så enkelt när han startar i Claim You Ghost med knappt något komp mer än en nästan tyst akustisk gitarr och ett piano, och inte så mycket till melodi, och sedan undan för undan väver en skir och vemodig sång runt det spartanska och inom tre minuter fullständigt har fångat både lyssnarens uppmärksamhet och djupaste sympati.
Tillbaka på sin ursprungliga skivetikett associerar han själv sina stillsamma visor till sitt tidigaste material, och senare års experiment med pop och annat är mycket riktigt undanstädat för att ge luft och ljus. Bitter Truth är bara ett exempel på hur hans milda orkestrering låtit sig inspireras av det tidiga sjuttiotalets mer tillrättalagda singer songwriters, och med textrader som ”Some call it talking blues, some call it bitter truth, some call it getting even in a song” är det en av skivans många brännande stunder.
Det är också ett exempel på återvändandet till självutlämnande texter, men det är tydligt att Sam Beam är en artist som mognat och förfinat sitt uttryck rejält under 15 år. Förr behandlade de ungdomligt oförnuft, och nu sjunger han i omedelbara men subtila låtar som About a Bruise lika rättframt om vuxna relationer och lärdomar.
”Jesus and his trophy wives are praying for the broken to be noticed, save us all from what we want, beautiful and beaten back to life”, sjunger han mjukt och hoppfullt i The Truest Stars We Know, som i sin sparsmakade och flyktiga stillhet är skivans allra mest överväldigande stund. Till sitt innehåll är Iron & Wines texter alltså inte alltid så vackra som de vid en hastig anblick kan verka. Men Sam Beam kan som ingen annan förvalta sina erfarenheter i skira vackra melodier.
