När göteborgarna firar 20 års jubileum för Claymanär jag garanterat inte den enda som med tveksamhet ser en milstolpe från tonåren ta ny form. Albumet är tydlig markör mellan de hårda tidiga åren och det senare, elektroniskt influerade In Flames.
Denna nya mastring lyfter upp produktionen ur originalets något grumliga sound och är mycket klarare utan att tappa tyngd eller förvränga. Tyvärr känns inte nyinspelningarna genomarbetade, även om det finns intressanta stunder. Initiativet är uppskattat och jag hade egentligen gärna sett dem ta sig an fler låtar, men då med en annan producent och ljudbild, då detta går att missta för en förproduktion, snarare än färdig produkt.
Personligen var Clayman början på att jag tappade intresset för dessa moderna ikoner inom melodisk death metal. Samtidigt är det onekligen ett album som var tidigt ute med att föra två musikaliska världar samman och det är slående hur plattan än i dag utgör en mycket stark inspiration för många band. På så sätt visar denna jubileumsåterblick tydligt att In Flames var och är ett band som går sin egen väg.
