Iggy and The Stooges - Raw Power (Deluxe Edition)

Världens farligaste skiva är här igen.

 

Tänk sex år tillbaka i tiden. Det är inte så länge sedan. För sex år sedan släppte The Hives sitt näst senaste album, och Mattias Alkberg BD och Jens Lekman albumdebuterade. För sex år sedan lyssnade vi på Arcade Fire, Bloc Party, Through the Wire och First of the Gang to Die. Det kanske är åldern, eller all musiks fullständiga tillgänglighet idag, men det känns som igår. 

 

När jag upptäckte Raw Power 1979, efter att ha förstått att Sex Pistols tyckte att Iggy var cool, hade det gått sex år sedan skivan släpptes. På den tiden var det som att göra utgrävningar att hitta så gammal musik. En sex år gammal skiva hörde till en svunnen era och tillhörde en äldre generation, så var det bara. Om det dessutom rörde sig om musik som inte hörde hemma i mittfåran var den så gott som omöjlig att få tag på.

 

I Solna Centrum, där undertecknad brukade handla sina skivor, fanns givetvis inte Raw Power vare sig i Expert-butiken eller på Domus-varuhusets skivavdelning.De saluförde inte så gamla skivor, och särskilt inte så gamla och så konstiga skivor. När jag till slut hittade ett ex på Skivfabriken vid Norrmalmstorg såg den så farlig ut med sitt Mick Rock-signerade foto av en halvnaken rockvilde att jag knappt vågade bära den till kassan. Men 39 kronor fattigare och en hel värld av rebelliskt självförtroende rikare bar jag ändå hem den, och när den premiärspelades på familjegrammofonen förändrades världen. Den där livsfarliga punken som jag hade byggt personlighet och uppror på kändes plötsligt löjligt anpassad och medelklass – det som etablissemanget (och jag) verkligen hade anledning att frukta var The Stooges.

 

”Look out honey, ‘cause I'm using technology,
ain't got time to make no apology.
Soul radiation in the dead of night,
love in the middle of a fire fight.
Honey gotta strike me blind,
somebody gotta save my soul.
Baby penetrates my mind

and I'm the world's forgotten boy,
the one who's searchin',

searchin' to destroy”

 

Fortfarande nästan 40 år senare är det svårt att föreställa sig någon text mera akut livsfarlig än Search & Destroy, framspottad av en galning med febrilt stirrande blick och frenetiska spasmer i kroppen. Och även om Search & Destroy är i särklass är den långt ifrån ensam om att ta oss ända ut på yttersta kanten, idag på samma sätt som första gången jag hörde skivan. Shake Appeal och "balladen" Gimmie Danger till exempel är nästan lika psykotiskt våldsamma, och titelspåert ännu mer.

 

Även i efterhandsanalyser är Raw Power fortfarande Iggy Pops allra farligaste ögonblick. Stooges debut och Fun House i all ära, men de innehöll båda psykedeliska fragment av en hippie-era som tog av sina kläder för att njuta solsken snarare än för att skära sig i bröstet med första bästa avslagna flaska. Ron Asheton var en en fantastisk sologitarrist, men till skillnad från sin efterträdare James Williamson arbetade han i en gammal Detroitsk rocktradition. Raw Power-rookien James Williamson hade förmodligen uteslutit Chuck Berry ur konversationen för att istället tala om Motown och Ornette Coleman, om han bara hade haft lust att prata överhuvud taget. Frijazz på metal-vis var vad han spelade, förmodligen delvis oavsiktligt, och det var inte undra på att mina mer hårdrockiga gitarrkunniga kompisar först rynkade pannan och sedan reste sig och gick ut när jag försökte spela Raw Power för dem.

 

På den här storslagna återutgåvan fortsätter vacklandet i relationen till den mix som David Bowie stod för 1973, och som ömsom hyllats för sin förmåga att fånga något vackert mitt i The Stooges mangel och ömsom skällts (framför allt av Iggy Pop) för att ta udden av deras energi. Nu gäller den första ståndpunkten igen, och det tackar vi för, särskilt som uppstädningen av ljudet både fångar eggen i deras attack och Bowies nyanser.

 

Den som vill ha mer mangel får dessutom den klassiska live-bootlegen Georgia Peaches som bonus, även den med en ljudkvalitet den aldrig varit i närheten av tidigare. Den är inspelad i Atlanta 1973, och fångar en Iggy i sådan provokativ högform att den stora frågan efter alla förolämpningar mot publiken är hur han kom levande av scenen. I en påkostad och följaktligen mycket dyr deluxeutgåva finns dessutom en CD med outtakes, en DVD-dokumentär, en japansk 7”-singel, en bok och säker spår av Iggy Pops DNA om skivbolaget bara hade kommit på att antyda det. Det är förstås en paradox, men var och en av oss som köpte originalalbumet för 39 kronor eller mindre och överlevde investerar tveklöst 650 spänn i den, för att inte missa någon liten detalj eller nyans i attacken.