Iggy Pop – Free

Patrik Forshage 09:10 7 Sep 2019

”Jag är så gammal, så jag gör som jag vill”, brukade min salig mormor stridslystet deklarera innan hon ställde till med något som ingen annan i släkten någonsin hade kommit undan med. 

”Jag är så gammal, så jag gör som jag vill”, verkar vara även 72-årige Iggy Pops devis. De senaste åren har han kastat sig mellan ytterligheterna. Turnérundor (”de sista innan pension”, tro det den som vill) med barbröstade prepunkkonserter som i sin ungdom, lite försiktigare med lårbenshalsarna men fortfarande synnerligen konfrontativt. Stilfulla och eleganta återbesök tillsammans med Josh Homme i den berlinska postpunk han var med att lägga grunden för för 40 år sedan. Och en hel uppsjö udda sidosteg och samarbeten, än med Yoko Ono eller Underworld, och än med Peaches eller Michel Houellebecqs texter. 

Med utsökta Post Pop Depression för tre år sedan var Iggy Pop mycket tydlig. ”Count me out”, vinkade han som farväl på en skiva avsedd att att sluta cirklarna. Och på sätt och vis är det här inte alls en reträtt från det uttalade och definitiva avskedet. Här vill han nämligen göra gällande att det här inte alls är hans skiva. Han har gjort sig till ett passivt redskap i andra musikers händer, menar han, han har lånat ut sin mäktiga barytonstämma för ändamål som han inte har någon kontroll alls över. Han har reducerat sig till att vara bara ett instrument. Så påstår han, åtminstone. 

Men det är Iggy Pops namn som står på skivan, och det är inte bara av försäljningsmässiga skäl. För Iggy Pops majestätiska röst - för att inte tala om hans personlighet - låter sig förstås aldrig reduceras till bara ett verktyg. Han har en auktoritet vars mäktighet bara har blivit alltmer övertygande genom decennierna, och även om det musikaliska uttrycket här inte är hans eget tornar han upp sig på ett sätt som överskuggar alla andra dimensioner.

Musikaliskt är det jazztrumpetaren Leron Thomas och gitarristen Sarah Noveller Lipstate som sitter i förarsätet. De tar inte ut svängarna riktigt lika långt som Donny McCaslin gjorde på David Bowies Blackstar – jämförelsen är nödvändig och relevant - men tillräckligt för att försäkra sig om att de stilfulla elektroniska loungegrunderna och piano-ambientstycken problematiseras med gitarrexperiment och trumpetimprovisationer. 

Love’s Missing rör sig i samma mörka och avskalade Berlintrakter som på Post Pop Depression och utgör tillsammans med den coola och eleganta poplåten James Bond skivans mer konventionella hållpunkter. Resten av Free krånglar den runt i samma häraden som Bowies sista album, även om den inte på långt när är lika becksvart och svår. I titelspåret till exempel, där Iggy Pops roll är begränsad till totalt två textrader, och på flertalet svävande spår där han resonerar och berättar snarare än att sjunga. We Are The People är en dikt av Lou Reed, framförd på klassiskt hipstersätt deklamerat över en fritänkande jazztrumpet som Lou Reed hade älskat. Dylan Thomas Do Not Go Gentle Into the Good Night har redan John Cale gjort den ultimata tonsättningen av, även om Iggy Pops recitation inte har samma fingertoppskänslighet gnistrar den av Iggys lust.

”Jag är så gammal, så jag gör som jag vill”. Och som vi älskar dig för det.  

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner