Inledningsvis är det renodlad ambient när Isak Sundström fortsätter utforska ljudvärldar utanför Pascal och Skriets ramar två år efter sitt första egna album I den skinande gyttjan. Inledande Rosa skog - som upptar en femtedel av albumets speltid - förmedlar daggtunga drömska atmosfärer, Därifrån tar välarrangerad ödsligt ekande orkestrerad 60-talspop vid, som när bjällror och träblås prioriterats bort kanske till och med är ännu mer avskalad än på hans första soloalbum. Till milda melodier skildras till att börja med hågkomster om en romantiskt tvåsamhet året 1592, där berättarjaget tillsammans med sin käresta sover i markerna och bekymmerslöst rör sig bland vildhästar precis som på Isak Sundströms första album, allra stiligast i Vit natt.
Men så drabbar ändå katastrofen, elden, döden, lika definitiv som apokalypsen på I den skinande gyttjan, och enbart skivans huvudpersoner överlever världens förintelse. Måhända ryms metaforer om vår samtid i historien, men jag har en känsla av att Isak Sundström är nöjd med att låta berättelsen stå för sig själv. Hursomhelst påverkar inte den plötsliga dramatiken inte det musikaliska uttrycket nämnvärt. Fortfarande vilar skeendena på mjuka samma mjuka evergreenmelodier, och vare sig han berättar om innerlig kärleksfullhet eller förödelse gör han det med samma lättälskade och innerligt darriga Olle Ljungström-lika stämma.
Mjukt vaggande och samtidigt intensivt ångestladdat - Isak Sundström kommer aldrig att göra det bekvämt för sina lyssnare. Det gör det desto mer angeläget att lyssna.
