Med andan i halsen förhandslyssnar jag på Håkan Hellströms nya skiva Rampljus. Jag tänker att detta blir nog årets svåraste recension. På några rader ska jag konkretisera och bedöma någon som lämnat stora avtryck på ens ungdomsminnen och säkerligen format en som person, litegrann i alla fall.
Och det som är skönt med Rampljus är att den är något intetsägande. Håkan Hellström raserar inga illusioner eller ruckar på gamla goda minnen. Men han väcker inte heller några nya känslor. Det är ljummet i sin tonårsromans. Låtarna handlar fortfarande om att vara ung och olycklig, men utförandet skiljer sig från det jag är van vid. Hur mycket jag än grubblar så förblir jag försiktigt skeptisk till de kreativa val han gör i låtarna. De ljudklipp, blåsinstrument och långa intron som vi hör på de sju låtarna är övermäktiga.
Något positivt är att det finns en humor som vi inte sett på länge i texterna. I öppningsspåret Alla drömmar är uppfyllda sjunger Hellström:
"Till och med vaktparaden spelar Känn ingen sorg nu
’Håkan du skulle vart grym om du bara gjort en platta å sen dött vid 27’
Det dom älskar dig för i början är det de hatar längre fram
När alla drömmar är uppfyllda"
Det är uppfriskande med en kommentar till oss som kanske undrat “varför ska han fortsätta hålla på”. Håkan Hellström låter sig inte tystas, utan han släpper första delen av Rampljus nu och del två några månader fram.
