De maskerade shamanerna från Korpilombolo är tillbaka med ännu ett ritualistiskt, experimentellt och stundom galet album. Som vanligt är det bäst att kasta sig in i denna psykedeliska resa med så väl nyfikenhet som ett öppet sinne. Det är nämligen då belöningen blir som störst.
Att Korpilombolo ligger i Norrbotten är svårt att gissa sig till när man lyssnar på Goat. Det här är musik som inte ryms inom några geografiska ramar, och som inte heller vill kännas vid några. Stora delar av soundet kan beskrivas som världsmusik, men det är mer än så. Det är en sorts fusionrock som blandar jazz med konga-trummor och hårt distade gitarrer, och resultatet är minst sagt spännande.
På det nya albumet Oh Death lyckas bandet än en gång med konststycket att vara extremt experimentella och jazziga, samtidigt som de faktiskt är lättlyssnade. Det är funkig bas, psykedeliska gitarrer och uppfinningsrika melodier. Att samtliga medlemmar i bandet fortfarande är helt namnlösa bidrar också med en viss mystik och gör musiken till något speciellt. Inte minst när det gäller de två sångerskorna, vars sång liksom blir ansiktslös och får något spirituellt över sig.
Att alla låtar känns besläktade med varandra bidrar också till känslan av att albumet är en sorts ritual som går igenom olika faser. Det skapar en helhet som i sin tur stärker låtarna även individuellt. Ändå är det Under No Nation och Blow The Horns som sticker ut lite extra. Den förstnämnda är den svängigaste på albumet, och en låt att lyssna på om och om igen. Men kanske är det ändå de avslutande gitarrerna i Blow The Horns som är den absoluta höjdpunkten.
Albumet är dock inte helt befriat från onödigt flum och svårlyssnade stunder. Låten Apegoat – om det över huvud taget går att kalla för låt – är ett sådant inslag. Här känns det som om bandet vill straffa lyssnarna för att de varit lite för tillmötesgående i tidigare låtar. Även det utdragna outrot i Under No Nation hade kunnat slopas, eftersom det gör att den nedkortade radioversionen är mer lockande än albumversionen.
Sådana snedsteg kan däremot förlåtas eftersom Oh Death annars är ett så välkomponerat och inte minst välmixat album. Vartenda trumslag, gitarrackord och drag på gurkan får ta sin plats – ingenting slarvas bort. Det skapar en vacker ljudbild som gör att musiken verkligen kommer till sin rätt.
Det hela avrundas med ett en minut långt pianostycke, följt av den instrumentala och trumdrivna låten Passes Like Clouds, som tonar ut till ljudet av vågor. Och med det är ritualen över.
