Många har menat att tillägget av artisttiteln för Gina Dirawi har varit svår att acceptera för den svenska publiken. Helt oförståeligt för mig som tyckt att övergången känts självklar redan från första singeln som kom 2014. Ännu mer naturligt känns det på debutalbumet Meet Me in Jannah.
Här blandar hon det bästa från olika kulturer, den arabiska och den svenska. Själv beskriver hon albumet som “arabisk folklore möter svensk melankoli i någon slags filmisk Guds-sökande sjuttiotals-Tarantinovärld”.
De smakfulla produktionerna av Björn Yttling och Freja Drakenberg är luftiga och ofta lättsamt lekfulla, men likväl med ett konstant mörker som bakgrund. Dirawi drog sig undan offentligheten i flera år efter hat och hot. I texterna gör hon upp med sin offentliga persona och planterar frön för en ny verklighet, en återuppståndelse.
Det som imponerar mest är förstås Dirawis röst som klär i alla melodiska utsvävningar och lättfotad rör sig mellan språken. Även om mötet mellan kulturer ger läckra skärningspunkter, som känns både rätt i tiden och nytänkande, blir instrumentationen lite för ofta en bristfällig bakgrund. Inte för att det i sig är dåligt, utan för att det ofta inte hänger med i de arabiskt influerade mikrointervallerna från sjuttontonsskalan som Dirawis röst svävar ut i. Som dem överanvända akustiska gitarrerna som slätar ut och över.
Förvånansvärt nog blir det också ibland rätt slätstruket, med refrängrundor som förutsägbara och jämnt repetitiva vågor, och lite väl sävliga tempon. Låtarna där de arabiska influenserna får ta över intresserar mig mest. Jag hade velat se mer experimenterande bort från popen. Som på Live And Die, det imponerande mästerverket som orättvist nog förvisats till sista platsen på albumet.
Det var nära att det inte blev någon mer musik från Gina Dirawi. Vilken tur att hon gav musiken en ny chans. Meet Me in Jannah är början på en stor och lång musikalisk karriär.
