Det har varit ett himla hallaballo om Fiona Apples tredje skiva. Tydligen tyckte inte kostymerna på Sony att det fanns någon given singel på det hon spelat in, så materialet har legat på en hylla i arkivet i över två år. Vilket är lite konstigt, då hennes två tidigare skivor Tidal och When The Pawn, knappast innehöll klockrena hits. Men nu, efter internetkampanjen Free Fiona och allmän folkstormning, har Sony nu släppt albumet Extraordinary Machine, sex år efter hennes senaste.
På Extraordinary Machine har hon, precis som på When The Pawn, samarbetat med producenten Jon Brion, och även Mike Elizondo. Så, har Fiona gått från pianopop till hiphop, med tanke på att Brion samarbetade med Kanye på hans Late Registration och Elizondo har Dr Dre och Eminem på meritlistan? Absolut inte, tack och lov, även om man kan ana lite loopade beat här och där. Men det är inget stort kliv från det hon gjort tidigare, det är samma cigarettrökiga röst, på samma gång barnslig och urgammal, det är fortfarande pianobaserat och med flörtiga jazzvibbar. På sätt och vis känns skivan som ett schizat soundtrack till ett Disney-projekt, glada uptempo-plink på klaviaturen som samsas med hennes ofta arga och bitterfärgade textrader. Studsigt och sexigt varvas med förbannade bank på instrument och anklagande tonfall.
Åh, ibland söker jag efter förnyelse, men i vissa fall, blir jag så glad när inget förändras. Fiona Apple är precis som jag minns henne. Aslack, barnslig, smäktande, krävande, mogen, vampig, uttråkad och passionerad. Unik i sitt utförande, men precis som du och jag.Skivbolag:
Artist:
