Hennes senaste albumsläpp var Ett bloss för Bodil Malmsten, en hyllning till poeten och textförfattaren, där Ellen Sundberg tonsatte dennes verk. Och innan dess gjorde hon succé med sina Kjell Höglund-tolkningar på plattan Du sålde min biljett. Men från detta, och att tidigare bara ha släppt egen musik på engelska, har Ellen Sundberg nu klivit ut ur sin trygghetszon och skrivit sitt första album på svenska.
Vita gäss är en skildring av och, som Ellen själv beskriver det, ”ljudet av Jämtland”. Musikaliskt är albumet, både titelspår och platta som helhet, en mjuk och varm omfamning där Ellens egna ord, som utlovat, får ta stor plats. Det är stämningsfullt, trösterikt och väl utformat. Det är dessutom uppfriskande att istället för uttjatade Stockholms- och storstadsskildringar som ofta figurerar i populärmusiken här istället få se och höra övriga Sverige.
Musikaliskt trampar Ellen Sundberg runt i softrock- och singer/songwriter-träsket, där en organisk ljudbild är i fokus vid sidan av hennes ljuva, sköra sång. Till sin hjälp har hon kompbandet Malmfältens Rockklubb som till vardags utgör artisten Johan Airijokis band och som Ellen tidigare samarbetat med.
Att hemtrakterna är det som framhävs hörs tydligt, inte bara i Somna till fjälls, men också ”under himlen, under träden” i Inlandsvägen norrut, och med midnattssolen i ögonen i Jag cyklade hem. Hon förmedlar det enkla i att se det som finns omkring en. Men albumet är inte bara en miljöbeskrivning. Ellen reflekterar också över de drömmar som kommer och de som glöms bort i Alla ord och kartlägger när det känns som att allt går åt helvete i Spindelnät.
Hela albumet är en reflektion av livet i stort, enkla vardagsobservationer och vem man egentligen är. Man får en varm, vemodig känsla av att lyssna på Vita gäss som släpps i precis rätt tid, för så här låter en svensk sensommar som övergår i höst.
