Att Dolly Parton valdes in i Rock & Roll Hall of Fame förra året var det främst en person som hade problem med – nämligen Dolly själv. Countryartisten tyckte inte att hon hörde hemma där och försökte till och med skaka av sig nomineringen. När juryn meddelat att de visst tänkte ge henne priset, svarar hon nu med att släppa ett helt rockalbum, något som hon beskriver som en livslång dröm. Ett något överraskande genrebyte efter 48 stycken pop- och countryalbum.
Albumet Rockstar innehåller nio originallåtar och hela 21 stycken covers. Utöver det inkluderas en lång rad features – alla utom två låtar är duetter. De gästande artisterna spänner från Paul McCartney till Stevie Nicks och Kid Rock. Även fast Parton verkligen inte behöver rättfärdiga sitt genrebyte, skänker de en viss trovärdighet till projektet.
Men tyvärr är detta överväldigande behov av att bevisa sig det som också gör Rockstar till mer av ett hyllningsalbum än något annat. De nyskrivna spåren är inte bättre än skickliga replikor som bara tycks existera på andra artisters villkor. Soundet vill med stereotypiska byggstenar efterlikna medryckande 80-talsrock, det är fullt av eldiga gitarriff, call-and-response-körer, galopperande trummor och baktakter. Även fast Parton kan belta, tar de rättframma melodierna inte alls tillvara på hennes twangiga vibrato.
I Dolly Partons försök att erövra rocken finns det helt enkelt alldeles för lite plats för henne själv. Vem är det här albumet egentligen till för? För det lär varken frälsa rockfans eller övertyga hennes gamla lyssnare. Parton har inget mer att bevisa för att vara en del av den musikaliska kanon hon redan tillhör.
