Eftersom Deptford Goths debutskiva var ett av förra årets bästa album (även om det tog mig ett år att sluta kalla honom för Gosford Park), hade jag höga förväntningar på den här uppföljaren. Men om Life After Defo kändes närgången och känslosam, är Songs mest mysig att lyssna på. Det är som om de svagare spåren på debuten fått stå som inspirationskälla till de nya låtarna, vilket resulterat i elva mjukisspår som samtliga är vackra och behagliga, men som inte riktigt berör. För trots att Daniel Woolhouse sjunger med samma sorgsna och trånande röst och trots att tempot fortfarande går i slowmo, är det någonting som saknas. Jag tror det handlar om nerven, att den inte längre finns där, att allting är för vänt och enhetligt. Detta är en gospelkör insvept i en varm r'n'b-filt, behagligt men ofarligt.
