Jag anade en och annan uggla i mossen när jag slog på Demi Lovatos nya album Holy Fvck och möttes av en låtlista enbart i versaler, samt ett omslag där hon ligger fastspänd på ett kors omgiven av blod (?). Men att det skulle vara såhär tröttsamt var en uppiggande chock.
På sitt åttonde album är det tydligt att Demi är arg, nästan lite för tydligt. Det är ett renodlat punk-rock album, men ett otroligt svagt sådant. Musiken är antingen alldeles för skränig och kaosartad, eller så låter det som genre-musik. Som man tänker att kaxig pop-rock låter, om den inte hade någon själ alls. Det är få låtar som sticker ut på det 16 låtar (hjälp) långa albumet.
Ibland blir det bra. Skin of my teeth räddas upp med ett Should I stay or should I go-osande riff, och 4 ever 4 me är en fin old school-Demi powerballad. Det är oftast låtarna som inte känns så fejk-rebelliska, både textmässigt och i musiken som funkar bäst, som Come Together och Happy Ending. Albumets bästa låt är 29, den är egen, och inte alls lika platt och konstlad som resten av låtarna.
Tyvärr blir det svårt för de låtarna som är bra att lyfta hela albumet, det finns allt för mycket dåligt. Det känns elakt att kalla det väldigt personliga albumet platt, men gör man ett album där orden "demon", "hell" och olika former av ordet "dead" nämns i nästan varje låt får man ta det. Det känns ängsligt att det ska vara det absolut kaxigaste man kan sjunga om. Visst blir det starkt emellanåt, men det faller mellan stolarna tack vare detta.
Efter fyra låtar kände jag mest: vi fattar grejen, du är kaxig nu. Att till en ganska svag ljudmatta, som aldrig riktigt känns autentisk, sjunga om demoner i nästan 50 minuter blir bara sömnigt och lite pinsamt.
