Jag försöker rensa alla förväntningar och förutfattade meningar ur mig innan jag lyssnar på Dead Peoples debutalbum We Love. Även om bandet består av Anna Ternheim, Joakim Berg och Malcolm Pardon. Även om omslaget, som verkar föreställa en biblisk scen i kyrkfönsterformat, utlovar en religiös upplevelse. Sanningen är att jag försöker att inte tänka på Kent.
Mitt första intryck är att Anna Ternheims röst alltid är skön att lyssna på. Hon gör ingen teknisk sångakrobatik men det är alltid mysigt, och det har alltid känsla.
We love är en mysdeppig skiva. Det är pop med atmosfäriska syntmattor, tighta trummor och discobas. Det är … Vågar jag säga Kentigt? För det är Kentigt. Och jag älskar Kent. Och, om någon ropade: ”Kent på engelska med Anna Ternheim på sång!” är det väl ändå ingen som skulle svara ”bu”? Det låter ju som en depp-pop-dröm.
Låtarna går i generellt lågt tempo, och förhållandevis lite händer på skivan. Inga större variationer i BPM sker direkt. Det är i texterna som den verkliga tyngden ligger (*host* precis som med kent *host*). Till och med Berlin-referenserna är med.
You won’t make it blir min favorit. En skitbra låt bakad på exakt samma vinnande recept som alla kentlåtar som någonsin skrivits.
Vissa låtar, som Lover’s lament, låter som riktiga radiodängor. Liksom, jätteproducerade, till en nästan störande grad. Det räddas av hur deppigt det hela är – och det är alltid deppigt. Och när refrängerna kommer börjar jag studsa med foten igen.
Superhärligt med lite gitarr på Epilogue, snarare än synthfesten som skivan är i övrigt. Och refrängen: "Kill us before we grow old!" Jag börjar svaja med tändaren direkt. En riktig anthem-refräng.
Stabilt, atmosfäriskt, deppigt. Det blir aningen enformigt, låtarna börjar oftast jätteintressant och glider sedan ihop med varandra. Men refrängerna får mig alltid att studsa med foten, och varje låt har minst en rad som träffar en i hjärtat. Och kanske är det något pavlovskt/kentskt med det, men Joakim Bergs röst gör mig alltid dödsledsen. Men på ett skönt sätt, som sättet hösten gör en sentimental.
Sammanfattningsvis tycker jag att det är lite tråkigt, men jag älskar det. Och för de som missade att vara deppiga tonåringar när Kent var stora finns nu Dead People.
