Det var en gång en venue som hette Debaser Medis. Den låg för den ovetandes på Södermalms mittpunkt Medborgarplatsen i Stockholm med många bra och stora namn i sin bokningsrepertoar. Det var den 5:e februari 2016 och bara meter framför mig, i svart polo, uppsatt hår och stökig lugg, stod Elena Tonra, sångare och frontfigur i Daughter.
Såhär många år senare, med efterlängtade albumet Stereo Mind Game, utstrålar Daughter precis det jag minns av dem: en blandning av hårt och mjukt, varmt och kallt. De är lika innerliga och atmosfäriska som jag hoppades på. De ambienta syntarna och elgitarrerna är fortfarande där. Trummorna är även de fortfarande ett drivande element som i To rage och Wish I could cross the sea gör sig snyggt påminda.
Albumet påbörjades redan under 2019 och skrevs av bandet i London, Portland och San Diego. Det den centrala figuren Elena Tonra sjunger om är en romans hon hade under sina besök i USA. Då havet hamnade i vägen för relationen blev havet därmed också ett nyckelelement och genomgående tema. Och det känns redan i singeln Be on your way. Men finast är avskalade Isolation, som med ett akustiskt gitarrplock bjuder in till en ”distant dream”, och Neptune, en undervattenshymn att sjunka in i och blunda till.
Stereo Mind Game är en fin kombination av det luftiga, sköra i Elena Tonras röst, rytmiskt slagverk och en stor atmosfärisk ljudbild. Daughter är tillbaka för att återigen, citat, ”set fire to our insides for fun”.
