Det här måste väl ändå vara det mest fördröjda albumet, någonsin? Cleo debuterade 2006 men sedan dess har debutalbumet uteblivit. 2018 blev hon utbränd och tog en paus från musiken. Äntligen är hon tillbaka och nu är det dags för en skiva. Det är ju svårt att veta hur ett album hade låtit om det hade kommit tidigare, men med tanke på hur bra det självbetitlade Missaoui är kan man förlåta väntetiden.
Aldrig tidigare har Cleos musik låtit så självklar. Tillsammans med producenten Academics har hon laborerat fram ett sound som är både eget och personligt. Samlingen är naken, rättfram och sårbar, samtidigt som det är mer stämningsfullt, experimentellt och flytande än innan. Även om man kanske mest tänker att Cleo rör sig inom hiphopen är det nya albumet mer elektroniskt fokuserad R’n’B med rap.
Stämningen skiftar mellan sorg och glädje, men ständigt silat genom en hoppfullhet. Olika musikaliska influenser flätas samman och vävs till en livshistoria där orden får styra. Musiken anpassar sig till henne, istället för att hon ska anpassa sin text och röst till den. Albumet inleds med en saga till hennes två barn och fortsätter sedan i samma berättande anda. De poetiska texterna handlar om saknaden efter hennes pappa, sorgen kring hennes uppbrott, utbrändheten och förlossningsdepressionen hon hamnade i.
Missaoui är en imponerande, vackert genomarbetad och inbjudande samling. Ett collage av tusen bitar som sömlöst fogats samman. Hennes textförfattande har också utvecklats enormt, varje ord är väl valt och del av en större helhet.
Bäst är den första singeln Torneträsket som sammanfattar hela projektet fint, eller den oerhört välsnickrade och fyndiga 7 lr 8. Båda är talande för den dynamiska bredd som ryms inom albumet. Jag gissar att ett flertal prisnomineringar väntar runt hörnet.
