Charmer är hopplöst passé och provocerande uddlös. På det tråkigaste av möjliga vis är den en mix av de populäraste elementen från de senaste årens pophouse förklätt med lite tech-house för att ha ett eget sound. Tillsammans med bedrövliga vokaler och texter är det imponerande bedrövligt, och till exempel Party Girl får dig att vilja skära av dina öron som Van Gogh i ren och skär panik.
Även utanför det musikaliska imponerar Claptone på fel sätt. Att aktivt försöka marknadsföra sig som ”den mystiska producenten med mask” år 2015 är så oerhört underligt snett att det verkar som att Charmer har skadat innerörat och balanssinnet. Det är obegripligt hur lite fingret på pulsen en producent kan ha, här finns inte ens ett torso i närheten.
Albumomslaget har en sådan där fin pestmask som varit populära länge i populärkulturen, en sådan som The Knife använde för 10 år sedan och massa flera med dem. Först verkar det som ytterligare ett bevis på sent på bollen Claptone är, men sedan inser en att den tydligheten är det enda positiva med skivan. Inget signalerar ju gammalt och sjukt tydligare än pesten, och den symbolen är ett tydligt varning att hålla sig undan denna obehagliga upplevelse.
