Chaos and disorder

admin-kollegorna 14:33 24 May 2000
Prince - jag tillåter mig att kalla honom så för att göra detenkelt för mig - tar med denna platta farväl av sitt skivbolag och blir enfri man. Men det känns ingalunda som om han har hasplat ur sig ett gänglåtar bara för att bli kvitt Warner fort nog, något det har ryktats om iförväg. Chaos and disorder ter sig, som många Princealbum, genomtänkt och genomarbetat och på något sätt också angeläget - även om den musikaliskasplittringen är stor. "I wish I had nothing to say" sjunger han lite uppgivet i titelspåret, och det är väl det som är poängen: Prince öppnar inte munnen eller notblocket om han inte har något att säga, sedan må det handla om sex eller politik. Han skulle aldrig spela in en platta enbartför att göra sig fri från ett kontrakt, han gör det han gör för att hans kulle explodera annars. Ungefär så. På Chaos and disorder flänger han som en vettvilling mellan funk, rap, pop och rock - allt av den hårdsvängande sorten. Däremellan får han in ett parballader också. Något för varje smakinriktning hos Prince-beundraren, alltså. Men någonstans är det ändå rockkänslan som dom inerar; trots att detär oerhört slickat är det rockigare än vad han har varit på länge. Starkast är det kanske i I rock, therefore I am, där Prince gästas avrapparna Sheppa Ranks och Scrap D. Dels för att det duger utmärkt som programförklaring för plattan, dels för att det är helt, jag menar helt,omöjligt att sitta still till. En fullständigt hysterisk partylåt, fullt iklass med Sexy M. F. eller Let's go crazy. Som motvikt följer Into the light, vars verser är gastkramande och refrängen är så finsstämd atttankarna går mot...Randy Vanwarmer. Jodå. Lite lustigt är det också att poprökaren I like it there är jättelånad från Wreckless Erics Whole wideworld. Men det var säkert inte meningen.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner