På sitt nya album Only the Strong Survive väljer Bruce Springsteen att ta ett steg tillbaka från det egna skrivandet. Istället hedrar han sina gamla hjältar med 15 tolkningar av de artister som influerat hans egen musikkarriär. Låtarna rymmer så väl R&B som gospel, men albumet är framförallt en hyllning till en av de starkast lysande stjärnorna på Springsteens himmel: soulen.
Och det är till stor del en riktig soulfest han bjuder in till, utsmyckad med stråkar, blåsinstrument och gospelkörer. Blåset står kvintetten E Street Horns för, medan stråkarrangemangen är signerade Rob Mathes. I kören hittar vi bland andra Soozie Tyrell och Curtis King Jr.
Så hur låter det då? Bra, är det enkla svaret. Albumet håller en genomgående hög kvalitet – det är ju trots allt inga amatörer vi pratar om – och lyckas för det mesta rycka tag i en. Springsteen lyckas dessutom skapa en mångsidig samling låtar som ändå har en röd tråd. De andas alla den historia som kommit att forma artisten bakom Dancing In the Dark och Born In the USA. Det är inga låtar som är direkt tråkiga eller känns malplacerade.
I sin tolkning av The Walker Brothers The Sun Ain’t Gonna Shine Anymore är det framförallt texten som berör. Här låter Springsteen som den åldrade man han faktiskt är när han sjunger ”Emptiness is the place you’re in/There’s nothing to lose but no more to win”. Det är en sårbar stund som givetvis kan tolkas på många sätt, men den åldrade rösten som bär de bräckliga orden säger något om innebörden.
I The Four Tops When She Was My Girl är det mer mysstämning. Den här versionen av låten hade faktiskt passat utmärkt som jullåt, med sitt varma och glimrande sound. Jerry Butlers Hey, Western Union Man är i sin tur ett av de svängigare numren på albumet, och en låt som sätter sig i minnet.
De mest färgglada stunderna finns dock att finna i låtar som Soul Days – som gästas av soul-legenden Sam Moore – och Do I Love You (Indeed I Do). I den sistnämnda är gospelkören så stark att det känns lockande att stämma in i den. Det är minst sagt en sprakande hyllning till originalet, men det är också där någonstans som skon klämmer.
När allt kommer omkring är det en samling väl genomförda covers av klassiska låtar. Det är gjort med hjärta och omsorg, men det är samtidigt något som gör att majoriteten av låtarna inte riktigt letar sig in. Kanske beror det på att de bär på ett nostalgiskt värde som inte alltid träffar rätt år 2022. Oavsett vad så är det fortfarande ett fint och välgjort hyllningsalbum.
