Hiphop-kollektivet Brockhampton tar farväl som grupp. Trots att det gör lite ont i mitt hjärta så var tiden inne. Åtta album på fem år är inget att skoja med, varav tre släpptes enbart under 2017. Efter allt kaos som går att ta del av på albumet The Family som också släpptes i dag är jag glad att de även släpper överraskningsalbumet TM.
TM blandar syntinfluerad hiphop, pop och EDM som påminner lite om deras femte album Ginger. Det är mer rytmisk och definitivt inte lika excentrisk som bandets tidigare verk.
Skivan består av låtar från 2021 som aldrig hann spelas in, nu får de nytt liv. Det innebär även att projektet inte känns helt stilrent eller koncist, musiken är fortfarande bra men det saknas en röd tråd.
De tunga syntarna på Animal och den kittlande basen på New Shoes visar hur bandet plockat det bästa av båda världar. Ljudbilden är mer lågmäld än vanligt men det är kul att Brockhampton inte behöver identifieras med sitt 2017-sound heller. Visserligen är deras äldre musik svår att toppa, men det sista albumet lämnar ett fantastiskt bra avtryck.
Man On The Moon bjuder på bubbliga house-melodier som sedan övergår till avskalade syntar och vackra harmonier på Better Things. Det bildar ett soniskt landskap fyllt av skimrande ljud och melankoli. Textmässigt märks det att även att medlemmarna är enade och visar uppskattning till varandra, de har inte så värst mycket att ta upp längre och det är dags för nya äventyr.
TM har en bombastisk start som sedan avslutas fint på Goodbye, där sångaren Joba och rapparen Matt Champion rundar av sessionen med ett bitterljuvt slut. Det kanske inte är deras bästa projekt, men det är ett perfekt hejdå, mer kan jag inte begära. Albumet är ett tack till fansen och bevis på vad bandets artister och producenter har bemästrat genom åren.
Läs även: Brockhampton – The Family
