Bright Eyes - Down in the weeds, where the world once was

Tina Rosenfink 10:50 21 Aug 2020

Det är augusti 2020 och detta tumulta år tycks endast växla upp hastigheten. Min mentala hälsa tar stängda microbeslut för att parera ens en uns av jobbiga sammanhang, vars konsekvens är konstant utmattning. Så när jag tog mig igenom Bright Eyes första släpp på nio år var det som att riva ner de känslomässiga murarna som jag byggt upp i en emotionell karantän. 

Att Conor Oberst tillsammans med Nate Walcott och Mike Moggis återvänder just nu, är möjligtvis ännu ett mysterium som kommer gå till historien 2020. Men till skillnad från mycket annat så välkomnar jag det med öppna armar.

Down in the Weeds, Where the World Once Was låter som en förlängning på våra favoritlåtar från 2005s I'm Wide Awake, It's Morning och Digital Ash in A Digital Urn. Med andra ord är Oberst fortfarande the saddest boy aliveoch hans melankoliskt poetiska sinne är intakt. 

Men trots att skivan låter som mina tonår och det stillar min regressiva längtan har Bright Eyes tillåtit sig att fortsätta experimentera med samples. Albumöppnaren Pageturner's Rag inkluderar andra berättarröster än Conor Obersts, och det skapar en spricka in i deras fantasivärld som är mysig att kika in i. Bright Eyes förmåga att konsekvent skapa subtilt oroande melodier och fantasirika texter är oöverträffad, och deras storslagna återkomst är verkligen vad vi behövde i år.

Bäst på skivan är Mariana Trench, Pan and broom och Calais to Dover. 

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner