Jag ska vara frank: var verkligen inte redo för det tvåhövdade, extremt daterade modernitetsfreak som Bobby Womack och Damon Albarn visar sig vara tillsammans. Egentligen är det inga större problem med varken melodier eller röstkapacitet i sig, men mixen skaver och får Bobby Womack att förgås i missnöjestoner som mest förmedlar känslan från en gnällig man som typ är tjurig över att han blir avsugen fel. Eller dylikt. Musiken lyfts aldrig från idéstadiet, förefaller aldrig relevant nog. Istället blir det som att prata med någons gamla farsor som gärna vill benämna sig själva i termer som ”groovy” och tycker att saker är ”ball”. Vilket är… inte så ball.
Skivbolag:
Artist:
