Den unika förnyaren Björk är äntligen tillbaka med ett nytt album. Fossora är hennes första album på fem år och blir dessutom hennes tionde. Den siffran känns passande, eftersom det kanske är hennes mest genomarbetade verk hittills.
Albumet är mindre svävande än det förra och mer grundat i naturen, hon beskriver också albumet som hennes återvändande till jorden. Kanske är det också det mest konkreta, Björks fantasivärld möter naturens oundvikliga gång. Främst är det inspirerat av teman som överlevnad och död, där hon bearbetar moderns bortgång, men den kvinnliga biologin tar också plats tillsammans med naturen. Men överraskande nog, och samtidigt helt självklart, är svampar den röda tråden. På olika sätt gestaltas deras delikata underjordiska nätverk och psykedeliska effekter.
Björk kallar också albumet för sitt “isländska album”, eftersom det hämtar inspiration från den isländska folkmusiken. Soundet är elektroakustiskt och en stor del byggs av Björks egna röst men också körer, som på körverket Sorrowful Soil. Det kollektiva är hela tiden centralt, individen som delen i det hela och i det större kretsloppet.
Även om albumet inleds kantigt dissonant och marscherande, med hårda och karga ljudlandskap, tvära kast och technons gabber beats i låtar som Atopos, tar sedan de mer sakrala stämningarna större plats. Mjuka landskap som är mer behagliga, glidande och försiktiga.
Musiken är associativ, där ett element sönderdelas i beståndsdelar och leder vidare till något annat för att plötsligt splittras igen. Dessa grävande spiraler i musikens DNA kan också kopplas till albumets titel, som på latin betyder ungefär “grävare”. Vi bjuds ner i Alice underland och in i jordens hemligheter. Som den underligt härliga Mycelia där svamparna tycks kommunicera med varandra i sitt eget nätverk. De övriga spåren är också uppbyggda i nätverk, där varje detalj har en större baktanke. Man kan studera musiken i oändlighet för att det ständigt uppstår nya kopplingar och beståndsdelar.
Trots att det ljudliga tar störst plats, och Björks naturkraft till röst och isländska uttal ofta bänder orden till rytmiska beståndsdelar snarare än text, kan låttexterna också stå för sig själva som poesi. Och bör också läsas som sådan.
Mer än något annat är Björks musik ljudkonst, som ändå lyckas vara tillgänglig och mottagbar för en stor publik. Avantgardistisk men samtidigt intuitivt relaterbar på en väldigt kroppslig nivå. Hon existerar helt enkelt på en egen skala där ingen kan mäta sig med henne.
