Bill Fay - Countless Branches

Patrik Forshage 00:00 13 Jan 2020

Värmen och intimiteten är det första lyssnaren slås av på veteranen Bill Fays tredje album efter återkomsten. Runt 1970 gav han ut ett par förbisedda album innan musikindustrin tappade intresset, och inte förrän nästan 30 år senare började han få uppskattning för de gamla inspelningarna när Jeff Tweedy och Ed Harcourt envisades med att droppa hans namn, och Okkervil River och War On Drugs följde Wilco i att spela in covers av hans gamla låtar. 

2012 spelade han alltså in sitt ett nytt album efter drygt 40 års bortavaro, och vi kan bara vara tacksamma att tiden och historien hann ikapp honom innan det var för sent. För han är till och med starkare på sin ålders höst. Att han nu hunnit bli 77 år hörs i rösten, men han använder svagheten och bräckligheten till sin fördel. Det närmast förstärker den episka skörheten i hymner som Love Will Remain och Your Little Face.

Han delar estetisk känsla - om än inte vare sig röst eller instrumentering - med åttiotalets Robert Wyatt. Sångerna är enkla och spartanskt arrangerade, vanligtvis med en den ständige följeslagaren Matt Deightons gitarr och/eller Bill Fays egna sparsmakade pianospel (utom på några onödiga fullbandsrepriser som bonus). Bara någon enstaka gång är sångerna längre än ett par minuter, och den sortens fokus innebär ytterligare en orsak att lyssna intensivt och noggrant. 

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner