Sverige har så många skitbra band, och med nya skivan Kaleido klargör Beverly Kills att de är ett av de bästa. Göteborgskvartettens nya album är en post-punkig fullängdare med poppiga refränger och – det bästa som finns – massa distad bas. Jag vill kalla det … Syntpunk? Och låter inte det fantastiskt?
På Kaleido får jag exakt det jag vill ha av ett band idag. Tighta, välskrivna låtar med bra driv och kreativa arrangemang. Alma Westerlund har en skön, sorgsen röst, och låter stundvis kusligt lik Sinead O’Connor, när Sinead var som punkigast. Ju längre jag lyssnar desto mer sugen blir jag på att se bandet live, jag vill hoppa och sjunga och känna mig lite ledsen, som en riktig poppare.
Och trummorna är snortighta, men basen regerar. Stadigt pumpande, poppunkiga basgångar kan verkligen göra en skiva, och det gör de på Kaleido.
Fantasia blir min favoritlåt, på grund av extremt fet bas och psykedelisk synthslinga. En mäktig kombination.
Albumet består av tio stabila fyraminuterslåtar och ett interlude, och är så i sanning en fullängdare. Ändå händer det hela tiden någonting. En oväntad gitarrslinga, en futuristisk syntmelodi – hela tiden någonting som bygger ljudbilden större och behåller lyssnarens uppmärksamhet.
Chaos in Colour har den hookigaste refrängen som stannar kvar hos mig länge, och cementerar ett sound som känns som en modern uppdatering av 90-talsrockbandet.
Mitt enda problem med Kaleido är att jag också vill spela i Beverly Kills. Även när soundet drar åt det sorgsnare hållet låter det som att alla medlemmar har kul. Varje instrument får briljera inom sitt område.
