Playlist är Benjamin Ingrossos andra album på engelska, och som namnet hintar om är det Benjamins favoritlåtar genom åren som samlats ihop till ett album. Det förvånar mig, för soundet är ganska enhetligt, eller enformigt, albumet igenom. Det är långt ifrån den Ted Gärdestad-klingande Ingrosson som sjöng svensk vispop som vi hörde på senaste albumet En gång i tiden.
Istället är det främst ett renodlat hypermodernt pop-album. Det är väldigt i tiden att många låtar återupplivar 80-talets discobeats, lex-The Weeknd, och det finns mycket grooviga 70-tals influenser. Udda referens, men discon är så pass ihållande att Dance for me låter som en Alcazar-låt (inte mig emot).
Can somebody find her for me och These are the times låter mer som “gamla” Benjamin Ingrosso. Lite som hans svenska musik fast på engelska, med en lättsammare och mer organisk ljudbild. Lite tråkigt, och inget man inte hört förut.
Det krävs några lyssningar innan låtarna känns spännande på egen hand, och det är för mig inget bra tecken. Det otroliga 70-tals introt i Don’t leave me hanging och powerballaden Me without you som har nostalgiska 90-tals boyband-trummor i refrängen känns pigga och fräscha, men tyvärr är det för få sådana genombrott.
Kanske är det den relativt ihållande “suktar efter snygg tjej eller tänker på snygg tjej som dumpat mig”-tematiken som gör det hela aningen känslolöst och intetsägande. I grund och botten är Benjamin Ingrosso en duktig musiker, och det är nog därför det här albumet känns underväldigande.
