Avantgardet har på kort tid etablerat sig på den svenska musikscenen och det känns som att alla är bekanta med sångaren Rasmus Arvidsson före detta drogproblematik. Det är cirka det enda som bandet har pratat om sedan debuten 2016 och det känns som att alla låtar har handlat om att det är jobbigt att knarka i London. Trots att jag tycker det är spännande med ett destruktivt förflutet så kan inte det ämnet vara intressant för alltid. Jag har hunnit tröttna.
Trots det är Avantgardet Sveriges bästa liveband. Det är stökigt, svettigt och precis som man tänker sig att spelningar var förr. Men jag har inte tyckt att den energin riktigt translatat till skivorna. Eller i alla fall fram tills nu.
Alla känner apan är bandets tredje album och bästa skiva hittills. Det handlar mindre om tjack och mer om kärlek, en mycket bra utveckling för bandet om ni frågar mig (vilket ni gör, för jag är musikrecensent). Är så himla glad för den här skivan, och låtarna Alla gathörn, Rännstenen och Möt mig vid gaten är bäst, dock slår inget Ut i nattens versrader:
Vi kan säkert bli bästa vänner
I Eternal Sunshine of the Spotless Mind
Men inte riktigt när du bara älskar mig
Genom rök och vodka lime
