Kanadensiska Alvvays är ett praktexempel på mysig indiepop – en modern version av 00-talets poppunkband. Nya albumet Blue Rev går i samma anda som debutsingeln Archie, Marry Me från 2013, vilket både är någonting positivt och lite tråkigt. Det händer ingenting häpnadsväckande på nya skivan.
Men det ligger något härligt ungdomsfilmiskt över det hela. Soundet är sorgset och längtansfullt och dansvänligt – men inte alltför vilt, kanske är det snarare stå-och-gunga-fram-och-tillbaka-vänligt. Och det är härligt att lyssna på.
De instrumentala bitarna i Many Mirrors får mig att längta efter att se bandet live, men Tile By Tile blir min favoritlåt, tack vare den dramatiska synthslingan som gör mig på riktigt bra humör, men främst för att det händer mer här än på de andra spåren. Det är en dynamisk och kraftfull låt, där alla i bandet verkar få leva ut lite mer.
Övergripande är det snudd på bakgrundsmusikvarning på skivan, men inte nödvändigtvis på ett negativt sätt – det är ett skönt sound som är behagligt att lyssna på, cleana gitarriff och drömsk, lätt kompressad sång – som sällan gör några utsvävningar. Korta låtar med melodiska fyraackordsrefränger, ett och annat gitarrsolo, atmosfäriska synthar och stundvis lite dist.
Jag skulle vilja önska mig mer röj i överlag, lite mer känsla i sången och större variation mellan låtarna, inte minst med tanke på att albumet är fjorton spår långt. De som är fans av bandet sedan innan blir nog inte alls besvikna, men Blue Rev är inte direkt något audiellt äventyr. Det låter helt enkelt som ett indiepopband.
