När hårdrocksjättarna Alter Bridge släpper nytt album är det nog inte många som förväntar sig tio trallvänliga treminuterslåtar. Bandet har en tendens att ge varje låt tyngden av ett ankare, vilket ofta gör att deras album får något lätt episkt över sig. Det har alltid varit en av deras största styrkor, men det lägger också ribban otacksamt högt.
Lyckligtvis håller även det nya albumet Pawns & Kings måttet, åtminstone till stor del. Alter Bridge är ett band med en väldigt hög lägstanivå, vilket de bevisar genom att gång på gång leverera högkvalitativ hårdrock. De sviker liksom aldrig, även om det vid det här laget har börjat kännas lite som om de går på autopilot. Allt som är bra med bandet finns här: Myles Kennedys glammiga skönsång är fortfarande lika vass, låtarna är fortfarande fyllda med tunga uppbyggnader och gitarrerna är som vanligt helt otroliga. Nästan varenda låt är som klippt och skuren för Guitar Hero.
Men det saknas något. Med låtar som Fable of the Silent Son, Last Man Standing och Silver Tongue cementerar Alter Bridge sin status som ett av den moderna rockens starkaste kort, men det är flera låtar på albumet som känns lite tomma eller malplacerade. I Stay är det gitarrguden Mark Tremonti som tar över sången, och även om det är ett fint inslag så är det inte jättebra. Holiday är ännu en låt som visserligen har fantastiskt gitarrspel – det går i princip aldrig att anklaga det här bandet för något annat – men som inte riktigt håller. Det finns en käckhet här som är ganska oklädsam. Sin After Sin har kanske albumets allra snyggaste gitarriff, men låten känns överdrivet lång och i slutändan lite innehållslös.
Med det sagt känns det nästan fel att kritisera det här albumet. För faktumet om Alter Bridge höga lägstanivå kvarstår. Fable of the Silent Son måste nämnas igen, för den är verkligen en av bandets största bedrifter någonsin. Dessutom är den trestegsraket – This is War, Dead Among the Living och Silver Tongue – som kickar igång albumet en riktigt mäktig start.
Och det är ett bra album. Vissa delar av det är till och med fantastiska. Men som helhet saknar det den där extra kryddan som Alter Bridge brukar vara mästare på att få till. Det som får en att vilja återvända om och om igen och lyssna igenom albumet från början till slut. Kanske har det att göra med att bandet känns lite väl trygga i sig själva. De har gjort det här så många gånger nu (och gjort det bra) att det börjat kännas som om det handlar mer om proffsig rutin än om utveckling. Nästa gång vore det därför kul att bli lite överraskad.
