Drygt tio år efter sitt första album släpper nu brittiska Alt-J sitt fjärde album The Dream. Jag kan inte hjälpa att undra om albumet är en musikalisk medelålderskris.
Det är minst sagt tvära kast. Från Get Better som är en singer-songwriter ballad om någon som förlorar sin coronasjuka partner på IVA (så var det det här med corona-referenser som borde vara förbjudna igen..), till Hard Drive Gold, en funkig indie-elektronisk låt om kryptovaluta.
Båda låtarna är väldigt bra, men man får vara på tårna för att hänga med. Röd tråd var inget centralt ord på moodboarden för The Dream. Vet heller inte om en låt om kryptovalutor var något som behövdes.
Den genremässiga whiplashen tar inga pauser. Låten Walk A Mile inleds med en jazzig acapellasång, som jag för övrigt under dem första tonerna trodde var ett sample av Etta James At last, för att sedan bli en groovig RnB-låt. Poplåten Philadelphia avbryts helt plötsligt av en operasångerska. Det fungerar överraskande bra.
Om man bortser från albumets suddiga tematik och spretiga sound en stund, är musiken väldigt bra. De mer avskalade låtarna, som Powders, Get Better och Happier When You’re Gone gör Alt-J allra bäst.
Det är inget fel på de bombastiska och experimentella låtarna, men det känns mer som en uppvisning av hur komplexa och svåra Alt-J kan vara, än något man faktiskt vill lyssna på.
The Dream är ett fint album. Lyssningsupplevelsen blir verkligen just det, en upplevelse, men jag tror att många kommer välja ut enskilda låtar snarare än att slentrian-lyssna på hela albumet.
