Risken att någon idag spontaninhandlar eller slentrianköper ett nytt Princealbum, som när hans singlar toppade listorna för för 30 år sedan, är inte överhängande. Än mindre två nya Princealbum. Låt oss alltså anta att Prince publik har en klar föreställning över vad de kan förvänta sig, både av ett soloalbum och efter det av somliga nedsablade Stockholmsbesöket förra sommaren också av en kollektiv gruppövning som 3rdEyeGirl.
Därför är det intressant att båda skivorna är mer flerdimensionella än förväntningar och förhandssnack gjort gällande. Förväntat funkrockiga 3rdEyeGirl till att börja med rymmer visserligen både smart och vasst Led Zeppelin-riffande som i de två första minuterna av titelspåret och mer svåruthärdligt ekvilibrististiskt metaljammande, som i samma låts återstående tre minuter. Men det mesta av den jamming-entusiasm som frestande vårt tålamod förra sommaren har lämnats i replokalen, och somt rockande här är med sin popiga grundton avsevärt mindre Jimi Hendrixinspirerat än gamla hits som Let's Go Crazy. Dessutom utgör sådana hårdare inslag bara en del av 3rdEyeGirls uttryck. Här finns också fina Betcha By Golly Wow-minnande ballader som Tictactoe med flyhänt Ron Isley-gitarr, och i Boytrouble till och med ett snyggt p-funkigt partyanthem. Till och med programförklaringen Funknroll - som i en slimmad version återkommer också på Prince andra skiva för dagen - har mera med Trouble Funks gogo än med Electric Boys att göra. "Girl with a guitar is twelve times better than another crazy band of boys", utropar Prince i Fix Your Life Up, och entusiasmen över samarbetet är påfallande och smittsamt.
Att det mer traditionella Princealbumet Art Official Age tydligare motsvarar förväntningarna beror inte på att det är mindre omfångsrikt utan på att vi lärt oss förstå att Prince unnar sig allehanda utsvävningar. Efter en storslagen öppning av mässan på både engelska och danska (!) manar han till hängivelse med suggestiv funk som rymmer mängder av varierande uttryck. Hitsmart pop, barnförbjuden rap, G-funkiga synthar, digital electrofunk, freakiga gitarrsolon, arenatechnoeffekter och folkmassans jubel - alltihop hinns med redan inom ramen för inledningsspåret. Sedan fortsätter det med innovativa rytmer, smarta produktioner och starka hits som This Could Be Us. Visst låter det både 80- och 90-tal på sina håll, men mera som förankring i hans egen tradition än som ett tecken på att Prince skulle tappat samtidskontakten. Blåset i The Gold Standard till exempel går tillbaka ända till James Browns King-era, medan låtens minimalistiska rytm blinkar åt Prince egen Kiss. Samtidigt finns överallt gott om dagsaktuella trick och finesser, ju mer desto mer avskalat soundet är, och Lianne La Havas-samarbetet i What It Feels Like har lika mycket drag av mycket hypermodern smooth r'n'b som av klassisk soulduett.
Innovativt och utsökt är det, med andra ord, och i ett anfall av historielöshet är det lätt att frestas till utrop om att Prince har sitt bästa år på evigheter. Men faktum är ju att även om det dröjt mellan skivorna på senare år har han konsekvent hållit samma höga standard, och det gör den här höstens releaser till ytterligare två oumbärliga skivor - hans nummer 34 och 35 - från en artist som oberoende av stilettklackarnas höjd, dansstegens komplexitet och Marshallstackarnas uteffekt sällan eller aldrig trampar snett.
Skivbolag:
Artist:
