Regissörerna med de mest desperata videovåldsändamål, vars publik dreglar över body counts och dyra importutgåvor av Olaf Ittenbach-dynga, har fått blågult sällskap. Jag misstänker att duon bakom Vittra hellre ser sin zombiefilm som ett svenskt svar på Evil Dead, men under allt smink döljer sig bara en själlös splattergäspning.
Karaktärerna lever, dör, vaknar upp som levande döda – men däremellan händer inte alls särskilt mycket i manusväg. Jag kräver varken George A. Romeros samhällskritik eller Danny Boyles nytänk, men latheten är i värsta laget när man slänger in ungdomar i en skogsstuga och förväntar sig att effekterna sköter resten. Landets mest pliktskyldiga gorehounds lär vilja stödja Vittra, men andra göre sig icke besvär. Det här är inte ens bra för att vara svenskt.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2013.
