När den första VHS-spelaren landade på marknaden 1978 inleddes en revolution. Den nya teknologin öppnade upp för oanade möjligheter, inte minst för att en helt ny typ av film gjordes tillgänglig: direkt till video. Alla debatter om sex- och våld på hemmavideo har sedan dess blivit kult. 2016 tillverkades den sista VHS-spelaren i världen. Men redan i början av 00-talet syntes allt färre videokassetter till i hyllorna på videobutikerna. Fyndkorgarna på ICA saknade även de efter ett tag de kantstötta fodralen som några år tidigare börjat skänkas bort för en struntsumma.
Nutid: VHS-formatet är en historisk relik. Ennio är en medelålders man som bor i en källare tillsammans med spillrorna efter sin videobutik. Den bästa i Sverige, enligt honom själv. Han tillbringar dagarna med att kränga sällsynta VHS-kassetter och att supa sig full på billigt vin. En dag blir han kontaktad av en mystisk kvinna som söker efter en ovanlig videofilm.
Videomannen är ett slags trålning genom sedimentet efter VHS-revolutionen, alla mögliga restlager och geggiga bottennapp. De mörklila, neonbelysta miljöerna påminner om 80-talets muzakljudande, semi-erotiska neo-noir-rullar som Brian De Palma spottade ur sig titt som tätt. Den löjliga intrigen för tankarna till den räcka giallo-filmer som en alienerad Stefan Sauk automatiskt refererar till. Men de plikttrogna referenserna blir aldrig mer än referenser, titlar som sammanhangslöst svävar ovanför filmens lövtunna intrig.
Videomannen handlar om att längta tillbaka till en tid som var men som inte längre är, och lyckas stundom faktiskt framkalla en känsla av att något oåterkalleligt har gått förlorat i tiden. Men dessa sporadiska ögonblick lyckas inte kompensera för ett svagt manus. Alla känslor befinner sig ständigt på ytan och utrotar alla ansatser till spänning.
Det faktum att filmen finns är mer intressant än filmen i sig, men förhoppningsvis får vi se fler liknande projekt i framtiden. Svensk film behöver en vitamininjektion.
