När den norska publiksuccén visades på Stockholms Feministiska Filmfestival var regissören Iram Haq på plats. Hon berättade om hur lång tid det tog för henne innan hon kände att hon kunde filmatisera sin livshistoria. Och det är just de insikter som tiden gett henne som märks i Vad ska folk säga.
Det är inte otroligt att filmen kommer att plockas upp i den informella gymnasiekanon som romanen Stjärnlösa Nätter, och filmerna När mörkret faller eller Flyga Drake redan är en självklar del av. Alla spelar de på tittarens höga igenkänningsfaktor, skördar pris för det, och räddar liv. Scenerierna byts, men alla örfilar, alla svek, all skuld, hjälplöshet, ensamhet, alla orättvisor och det oändliga antal av Moment 22 som staplas på varandra, förblir sig lika. Liksom de olika verkens kopiösa mängder av irrationell skam, som står i skarp kontrast till det Skam-liv som den nya norska filmens Nisha spelad av Maria Mozhdah vill leva.
Filmens familjetragedi är så välspelad att det är synd att den kanske kommer att försvinna i mängden. För alla hedersvåldsmanus är fasansfullt lika varandra och även brutaliteten som visas verkar bara ha bytt land och ansikten. Återigen är Nisha i en hopplös situation, kan ingenting göra, måste gång på gång ge sig. Hjälplösheten och smärtan fyller hela duken, salongen och hela Stockholm. Men det som gör den här filmen unik, är att det i den mordlystna faderns ögon stundtals också syns tårar.
Inget är svart eller vitt, vilket stärker känslan av autenticitet. Men det slår mig hur lätt det är att gå i efterklokhetens fälla när en filmskapare arbetar med sitt eget liv. Resultatet blir lätt att hen garderar sig för mycket, eller att publiken tvingas åse en terapisession. En del av skaparhjärnan försöker göra historien mer universell, en sörjer, en hatar, en vill varna och en vill slutligen trösta den helt förstörda tittaren. Ibland vore det kanske bättre att låta någon annan berätta historien åt en.
